När skogen sover
Ett musikaliskt nattlandskap genom skogen
När skogen sover är ett instrumentalt sovalbum som följer en långsam vandring genom en svensk skog under en varm sommarnatt.
Resan börjar i en gles tallskog medan kvällen fortfarande är varm och fåglarna ännu hörs. Genom natten förändras landskapet gradvis: tallarna blir tätare, skogen blir fuktigare, bäckar och sjöar dyker upp, djuren blir nattens enda invånare och månen tar över som ljuskälla.
Till slut lämnas skogen och sjön långt där nere. Vandringen fortsätter uppför berget och avslutas under en klar himmel där Vintergatan breder ut sig.
Musiken ska inte berätta historien bokstavligt. Den ska vara platsen.
Varje låt får ett eget udda träblåsinstrument som huvudperson. Instrumenten ska inte blandas mellan de första nio spåren, utan varje instrument får skapa sin egen lilla värld. Naturens ljud fungerar som en del av ljudbilden: vind, vatten, insekter och avlägsna djur.
Albumet har en nordisk grund, men får subtil inspiration från bland annat japansk stillhet, enkelhet och luft mellan tonerna. Inspirationen ska aldrig göra låtarna till traditionell japansk musik – den ska bara färga känslan.
Ingen stråkmusik används i de första tio spåren.
1. Tallstigens längtan
Instrument: Basklarinett
En tidig varm sommarkväll på en djurstig genom en gles tallskog.
Fåglarna hörs fortfarande, men betydligt svagare än under dagen. En lätt vind sveper genom tallarnas grenar mot nya, obestämda mål. Det doftar torr mossa och kåda.
Basklarinetten ska vara mörk, varm och mycket luftig. Den ska nästan kännas som ännu ett naturligt ljud i skogen.
Känslan är inte att något särskilt ska hända. Det är bara en svag längtan efter att fortsätta gå.
2. Gläntans stillhet
Instrument: Engelskt horn
Stigen leder ut i en glänta.
Skymningen har slagit till. Två älgar står lugnt och äter. Fåglarna har tystnat och det enda tydliga ljudet är porlandet från en liten bäck i närheten.
Det engelska hornets varma och mjuka klang får bära hela scenen.
Musiken ska vara ännu mer stillsam än den första låten. Långa fraser, mycket luft och stora mellanrum.
En första tydligare antydan av den japanska estetiken kan finnas i den enkla melodiken och återhållsamheten.
3. Nattens grenar vill kramas
Instrument: Oboe d’amore
Vi stannar kvar kring gläntan.
Älgarna finns fortfarande kvar. En räv skriker långt borta. Inne i skogen hörs ett knastrande i den torra marken.
Men ingen vet vad det är.
Det är bara natten som vet.
Oboe d’amore får en varm men lite märklig och mänsklig klang. Musiken ska vara lugn och sövande, men med en mycket subtil känsla av mystik och osäkerhet.
Inte skräck.
Bara känslan av att skogen fortsätter leva även när man inte kan se vad som rör sig där inne.
4. Bäckens mörka vatten
Instrument: Kontrafagott
Vi kommer fram till bäcken.
Det är stilla och tyst förutom det porlande vattnet. En ensam gräshoppa spelar långt borta. Räven står vid kanten och dricker.
Här får kontrafagotten vara mörk, varm och nästan kroppslig.
Den här låten ska vara längre än de tidigare och utvecklas mycket långsamt. Den ska ha en subtil sensuell känsla – varm, intim och hypnotisk, med långsam spänning och återhållsamhet utan att bli explicit.
Bäcken fungerar nästan som ett andra musikaliskt instrument.
På grund av Sunos begränsningar kring långa instrumentala kompositioner byggs låten vid behov i flera förlängningsdelar, så att den kan få kännas som en sammanhängande natt vid vattnet.
Låten avslutas med att kontrafagotten långsamt försvinner medan bäcken fortsätter.
5. Månljus mellan träden
Instrument: Altklarinett
Skogen blir tätare.
Räven hörs fortfarande långt borta vid ängen. Månen lyser svagt genom grenarna. Älgarna avslöjar sin närvaro genom ett krafsande när de gnuggar sig mot ett träd.
Altklarinetten tar över.
Den är mörk och mjuk, men ljusare än kontrafagotten och passar därför perfekt när vi börjar röra oss vidare genom natten.
Musiken får vara lite mer sammanhållen, men fortfarande långsam, sparsam och hypnotisk.
6. Vattnet ingen ser
Instrument: Fagott
Skogen är nu tät och tyst.
Älgarna har tystnat eller försvunnit. Däremot hörs vatten någonstans i mörkret, men det är omöjligt att avgöra varifrån ljudet kommer.
Det är myggigt.
Luften är fuktig och det doftar våt skog, mossig mark och fuktig jord.
Fagotten får vara mycket minimalistisk – nästan som skogens långsamma andetag.
Vattnet är viktigare än melodin. Lyssnaren ska nästan börja försöka lokalisera bäcken själv.
7. Där vattnet vaknar
Instrument: Shakuhachi
Träden blir lägre och buskarna tar över.
Fukten blir mer påtaglig och ljudet av vattnet tydligare. Vi närmar oss vattnet som tidigare bara hördes på avstånd.
Shakuhachin passar naturligt här med sin luftiga, andande klang.
Detta blir albumets tydligaste möte med den japanska inspirationen – genom luft, enkelhet, pentatoniska antydningar och meditation snarare än genom traditionell japansk musik.
Vattnet får ta större plats och leder oss vidare.
8. Där bävern vaktar
Instrument: Ocarina
Buskarna minskar och vi kommer fram till en liten skogssjö.
Några grodor kväker. En bäver skapar lugna simränder mitt på sjön. Månen lyser upp vattnet och gör det möjligt att se landskapet.
Plötsligt blir bävern skrämd.
Ett kraftigt slag med svansen bryter tystnaden och bävern försvinner ner i sjön.
Ocarinan får här en lite ålderdomlig, organisk och nästan uråldrig karaktär.
Musiken ska vara lugn och vacker, men det enda tydliga plötsliga ljudet i hela låten är bäverns svansslag.
Sedan återvänder stillheten.
9. Månbergets stig
Instrument: Träpercussion
På andra sidan sjön lyser månen upp ett berg.
Ett rådjur står vid stranden och dricker. På vissa ställen är berget brant och karg klippa möter skogen. Fladdermöss flyger över sjön.
Nu ska vi uppåt.
Träpercussionen används inte som traditionellt slagverk eller rytmsektion. Enstaka torra träslag kan nästan uppfattas som steg, grenar eller små stenar under fötterna.
Ingen fast rytm.
Musiken blir själva klättringen.
Sjön och grodorna blir gradvis allt mer avlägsna medan berget tar över.
10. Upp mot månen
Instrument: En blandning av tidigare instrument
Nu är vi på väg uppför den branta slänten.
Det finns bara några få träd kvar. Grodornas kväkande hörs fortfarande långt där nere. Stenen är fortfarande varm efter dagens sol.
Det går upp.
Upp.
Och ännu mer upp.
Månen skapar glittrande streck på sjön långt där nere.
Detta är albumets återknytning. Några av de tidigare instrumenten får mötas igen – bland annat altklarinett, shakuhachi och träpercussion.
Altklarinetten ger den mörka kroppen, shakuhachin ger luft och höjd och träpercussionen antyder själva klättringen.
Musiken ska långsamt öppna sig och skapa en allt större känsla av höjd och rymd, utan att bli dramatisk.
11. Under Vintergatan
Final – Cello med små inslag av panflöjt
Äntligen är vi uppe.
I månljuset kan vi fortfarande se sjön och ängen långt där nere.
Men framför allt ser vi himlen.
Den är helt klar och full av stjärnor.
Vintergatan visar upp hela sin prakt över himlavalvet. Ett par stjärnfall lyser kort upp omgivningen. En uggla hoar någonstans i närheten.
Allt är tyst.
Lugnt.
Underbart vackert.
Cellon blir finalens huvudinstrument. Den ska vara varm, nära och mänsklig, med långa toner och långsam melodisk utveckling.
Panflöjten används endast sparsamt – några få luftiga toner som nästan verkar komma från själva himlen.
Inget stort crescendo.
Ingen dramatisk final.
Musiken ska snarare sluta försöka säga någonting.
Cellon klingar ut medan nattens svaga ljud får finnas kvar.
Och sedan tystnad.
Albumets musikaliska grund
När skogen sover ska kännas som en sammanhängande vandring snarare än elva separata låtar.
Gemensamt för ljudbilden
- Instrumental musik
- Långsamma tempon
- Mycket luft och tystnad
- Långa toner och sparsamma melodier
- Organiska träblåsklanger
- Naturlig rymd och reverb
- Diskreta naturmiljöer
- Ingen traditionell vers/refräng-struktur
- Inga dramatiska crescendon
- Inga plötsliga musikaliska effekter
- Ingen skräckkänsla
- Ingen traditionell stråkmusik i albumets första tio spår
- Subtila internationella influenser snarare än tydlig genreimitation
Den musikaliska resan
Tallskog → glänta → mörkare skog → bäck → tät skog → dolt vatten → våtmark → skogssjö → berg → bergsstig → Vintergatan
Och samtidigt:
kväll → skymning → natt → djup natt → månljus → stjärnhimmel
Albumets grundtanke är att naturen aldrig riktigt blir tyst.
När fåglarna tystnar kommer bäcken.
När bäcken försvinner hörs insekterna.
När djuren blir osynliga avslöjar de sig genom små ljud.
När skogen tar slut öppnar sig himlen.
Och när musiken till slut nästan försvinner finns bara natten kvar.
När skogen sover
En vandring genom natten, från tallarnas varma doft till Vintergatans kalla sken.